När någon annan än den registrerade ägaren använder en bil uppstår ett behov av tydlighet: vem har rätt att använda fordonet, under vilka villkor och vem ansvarar för kostnader och eventuella incidenter. I sådana situationer förekommer främst två typer av dokumentation i praktiken: ett nyttjanderättsavtal (avtal mellan parterna) och olika former av tillstånds-/intygsdokument, exempelvis ett TRF-kort.
Vad är ett nyttjanderättsavtal för bil?
Ett nyttjanderättsavtal är ett avtal där ägaren upplåter rätten att nyttja bilen till någon annan. Nyttjanderätt som begrepp innebär att någon får rätt att använda annans egendom på ett visst sätt, enligt överenskomna villkor.
För bil handlar avtalet typiskt om att reglera:
- Parter och fordon (vem som upplåter och vem som nyttjar, samt bilens identitet).
- Tidsperiod (tidsbestämt eller tillsvidare, inklusive uppsägning).
- Kostnader (drivmedel/laddning, försäkring, skatt, service, trängselskatt, parkering).
- Ansvar (böter/avgifter, skador, självrisk, åtgärder vid olycka).
- Användningsregler (t.ex. utlandskörning, andrahandsutlåning, skötselkrav).
- Utlämning/återlämning (skick, nycklar, utrustning, mätarställning).
I många fall räcker en tydlig, kort struktur. Det finns också färdiga mallar som illustrerar vanligt upplägg och rubriksättning.
Vad är ett TRF-kort?
TRF-kort beskrivs som ett dokument/intyg som ger tillstånd och reglerar användningen av ett fordon när det körs av någon annan än den registrerade ägaren. Det används i praktiken för att visa att föraren har ägarens medgivande och att vissa grunduppgifter och villkor är dokumenterade.
Vanliga användningssituationer som anges är exempelvis utlåning till anhörig/vän, tjänste- eller förmånsbil samt utlandskörning.
Nyttjanderättsavtal jämfört med TRF-kort: hur förhåller de sig?
Ett nyttjanderättsavtal är i grunden själva överenskommelsen mellan parterna (rättigheter/skyldigheter). Ett TRF-kort är i praktiken en standardiserad form av dokumentation/intyg som syftar till att visa att tillstånd finns och att användningen är reglerad på en övergripande nivå.
I ett upplägg där man vill vara extra tydlig kan man tänka i två nivåer:
- Avtalsnivå: Ett nyttjanderättsavtal med mer detaljer (kostnader, självrisk, servicebeslut, återlämning).
- Intygsnivå: Ett kortare dokument/intyg som är lätt att visa upp vid behov.
Vilket som är “bäst” beror främst på situationens komplexitet: tidslängd, värde på bilen, antal förare och hur mycket ekonomi/ansvar som måste regleras.
Kronofogden: neutral roll i sammanhanget
Kronofogden är en svensk myndighet som arbetar med att hjälpa den som har rätt att få betalt och att hantera skulder och verkställighet på ett rättssäkert sätt.
I sammanhang där ekonomi, fordringar eller ansvar aktualiseras kan det därför vara relevant att parter generellt har ordning på sin dokumentation och sina överenskommelser. Den neutrala utgångspunkten är att skriftlighet ofta minskar oklarheter mellan parter, oavsett om det gäller bil eller annan egendom.
Praktisk checklista: vad du bör få med, oavsett dokumenttyp
- Identifiera bilen tydligt: registreringsnummer (och vid behov märke/modell).
- Vem får köra bilen: namn + kontaktuppgifter, och om fler förare tillåts.
- Giltighetstid: datumintervall eller tillsvidare med uppsägningstid.
- Kostnader: drivmedel/laddning, trängselskatt, parkering, service/reparationer.
- Skador och självrisk: vem betalar vad och hur incidenter ska rapporteras.
- Begränsningar: utlandskörning, andrahandsutlåning, släp, yrkeskörning.
- Återlämning: skick, nycklar, tillbehör och enkel notering av mätarställning.
