En misstänkt har alltid rätt till en försvarare. När en offentlig försvarare ska utses frågar domstolen den misstänkte om han eller hon vill välja en advokat själv eller låta domstolen göra valet. Många litar på att domstolen utser en kompetent försvarare, men vad få förstår är att systemet är trasigt och rättsosäkert.
Tilldelningen sker i första hand genom en kölista, där domstolen går efter turordning istället för att välja den bäst lämpade advokaten. Även när det finns kvalifikationskrav för de allvarligaste brottmålen är dessa ytliga och fulla av kryphål.
Här går vi igenom varför detta system är farligt, hur det kan missbrukas, och varför det i sin nuvarande form är ett hot mot rättssäkerheten.
Nya kraven ger en illusion av kvalitet
För brott med ett minimistraff på fyra års fängelse eller mer krävs fem års erfarenhet som advokat och en 18-timmars utbildning. Det låter bra på pappret – men i verkligheten säger dessa krav ingenting om advokatens faktiska kompetens.
För brott där minimistraffet är under fyra års fängelse räcker enbart en kort kurs på 18 timmar. Det betyder att en advokat utan någon brottmålserfarenhet alls kan försvara en misstänkt i allvarliga mål som grova narkotikabrott eller sexualbrott.
Systemet ser ut att säkerställa kvalitet men är i verkligheten ett rättsosäkert lotteri, där den misstänkte riskerar att få en försvarare utan nödvändig erfarenhet.
Fem års erfarenhet är en tom siffra
Att kräva fem års erfarenhet låter som en kvalitetsstämpel – men vad innebär det egentligen? Det finns inga krav på vilken typ av mål advokaten ska ha hanterat.
En advokat kan ha haft ett fåtal enkla mål under fem års tid och ändå få försvara en misstänkt i ett av de mest komplexa och allvarliga brottmålen. En annan advokat med kortare men mer intensiv och relevant erfarenhet stoppas däremot av regelverket.
Tidskravet säger alltså ingenting om kvaliteten på erfarenheten.
Kölistan prioriteras framför kompetens
Det står uttryckligen att domstolar inte är bundna av kölistorna, men i praktiken används de ändå som huvudsaklig urvalsmetod.
Det innebär att en erfaren och skicklig brottmålsadvokat kan förbises, medan en oerfaren advokat får uppdraget enbart för att han eller hon står först i kön.
Det är inte rättssäkerhet – det är administrativt lotteri.
Advokaten kan sätta en inkompetent kollega i sitt ställe
Även om domstolen väljer en advokat som uppfyller kvalifikationskraven, kan denne delegera uppdraget till en kollega på samma advokatbyrå – som inte uppfyller kraven.
Detta gör hela systemet med kvalifikationskrav verkningslöst.
Domstolen tror att en erfaren advokat tar målet – men i praktiken kan en oerfaren kollega som aldrig borde ha fått uppdraget hantera stora delar av försvaret.
Ingen kontroll av kvalifikationerna
Systemet bygger på att advokater är ärliga, men det finns inga effektiva kontroller för att säkerställa att de verkligen uppfyller kraven.
Advokater registrerar själva att de uppfyller erfarenhetskraven – utan att behöva bevisa något.
Det innebär att en advokat utan egentlig erfarenhet av tunga brottmål ändå kan få hantera de mest komplexa fallen, eftersom det saknas en riktig kvalitetsgranskning.
För många kryphål
Systemet ser ut att garantera kvalitet, men är i själva verket ett lotteri, där misstänkta riskerar att få en försvarare utan verklig kompetens.
Detta är inte en fråga om små missar – det är en rättsskandal.
Kölistan styr förordnandena, en erfaren advokat kan delegera uppdrag till en okvalificerad kollega, och fem års erfarenhet säger ingenting om kvaliteten på erfarenheten.
Domstolarna förlitar sig på självrapportering, och det finns ingen individuell prövning av en advokats lämplighet.
Den misstänkte kan inte lita på att få en kompetent försvarare – och när en persons frihet står på spel, är det oacceptabelt.
